När jag fick mitt liv tillbaka

Klockan 00:09 den 17 maj 2012 föddes min dotter, Emelinda. Det är det bästa som hänt mig. Då visste jag inte att livet skulle ändras så totalt som det gjorde. Jag menar då inte bara för att ett liv med eget barn började. I samband med förlossningen bröt min EDS-värk ut.

 

Veronica Lindqvist

 

EDS

EDS (Ehlers Danlos Syndrom) är en ärftlig bindvävssjukdom, som man har medfött. Många har det latent, men de flesta slipper värken. Det är vanligt att det bryter ut i samband med förlossning eller i samband med infektion i kroppen eller efter en stressperiod. EDS är inte så känt, varken för folk i allmänhet eller bland läkare. Det är en mängd olika symtom, och de är ibland svåra att beskriva. Många av dem påminner mycket om Fibromyalgi. Kronisk värk och kronisk trötthet är några av symtomen. Min värk vandrade och var ofta symmetrisk.Ibland var det stickande värk, ibland brännande värk och andra gånger molande värk.

De flesta av oss känner till ”myrkryp” och domningar, men när man säger att man har tandvärk i benen så höjer många på ögonbrynen, och undrar om det inte är mest fel i huvudet. Jag hade tur att få tag på bra läkare, som sa att ”Jag tänker inte ge upp förrän vi får veta varför du har ont”, och satte igång en hel rad av utredningar med prover, och tider hos specialister och magnetröntgen. Jag fick diagnosen efter drygt ett år av utredning, när jag var hos en smärtspecialist. Det var så var skönt att äntligen få ett ”namn” på sitt tillstånd, för man höll både på att bli galen av att ingenting visade något fel på prover, och när man har en sjukdom som inte syns utanpå, så blir man väldigt sällan tagen på allvar.

 

 

Dop av döttern Emelinda med pappa Magnus

 

Många verkar nämligen tro att man säger sådant för att man är lat, eller liknande. Man kan nämligen inte göra saker som man tidigare tagit för givet; att dammsuga och torka golv eller att putsa fönster. Att byta lakan i sängen var ett helt dagsverke och ett helvete för kroppen. Det är med den här värken jobbigt att ens gå och stå vissa dagar. Ibland försvann känseln i kroppsdelar och var som ”döda”. Värst var det när det var så i benen; de gick, men jag kände dem inte. Hjärntrötthet och utmattning är också exempel på symtom. Det är tröttsamt att känna smärta hela dagarna, men med EDS är det inte så konstigt. Kroppen försöker hela tiden att stabilisera sig mot omvärlden. Ingenting sitter ihop!

 

TUNG MEDICINERING

Problemet vid EDS är att bindväven som ska foga samman vår kropp är för mjuk på grund av att kollagenet inte fungerar som det ska. Våra leder hoppar då också lätt och ofta ur led och allt knakar och brakar. Det tråkigaste med att få diagnosen är att det inte finns något botemedel. Det enda läkarna kan göra är att ge smärtlindring för ett drägligt liv. En massa värktabletter alltså. Och så andra mediciner för biverkningar av smärtmedicinerna. Jag hade magkatarr-mage redan innan sjukdomen bröt ut, vilket också är typiskt för EDS-personer, och den blev knappast bättre av värktabletterna. Citodon var det som fungerade bäst för mig mot min smärta, men den gjorde mig förstoppad. Jag minns en period på fem veckor där jag inte fick ut mina ”slaggprodukter”, detta trots lösande mediciner som jag fått. Till slut fick jag ta till ”tungt artilleri”, något jag aldrig mera vill uppleva.

Maxdosen var åtta Citodon + lika många Ipren och Panodil per dag, och det var oftast så att jag var tvungen att ta det dagligen. Värken försvann inte helt men medicinerna tog udden av den för en stund. Jag minns att jag ofta gick och tittade på klockan för att se när jag skulle få ta nästa omgång, för det skulle gå minst sex timmar mellan varje gång man tog tabletterna. Man blir också lätt beroende av Citidon då det innehåller kodein, som omvandlas till morfin i kroppen.

 

 
 
SMÄRTAN

 

Smärtan kommer i olika intensitet i olika ”skov”/perioder, ibland långa och ibland kortare. Läkarna sa också att det tyvärr är så att de skoven kommer att bli mer och mer intensiva, och längre och längre. Mina symtom eskalerade jättefort och väldigt ofta kunde jag inte göra annat än att ligga under en värmefilt och ”ta dagen”. Värme hjälpte nämligen till att lindra smärtan för mig och musklerna slappnade av.

Jag var förstås deppig av många anledningar. Kroppen fungerade ju inte som förut. Jag som älskade att gå långpromenader, att springa, spinna eller köra ett ordentligt pass på min crosstrainer kunde inte längre göra det. Jag var rädd att jag skulle bli tvungen att bli förtidspensionär och prognosen såg ju inte bra ut. År 2014 hade jag 17 karensdagar. Från September till December jobbade jag inte en enda hel vecka. I Oktober gav jag med mig, och var sjukskriven 25% på mina 80%. Jag kunde aldrig planera något, inte ens för samma dag. För en stund kunde allt kännas bra men i nästa stund rycktes benen undan på mig – bokstavligt talat. Men störst var ändå sorgen att jag inte kunde leva, busa och bära på Emelinda som jag ville. Jag kände mig värdelös. Det kändes som om jag inte hade något liv. Smärtan tog upp all min tid och lurade alltid bakom hörnet.

 

EN NY FRAMTID

Jag tror att det var alldeles i början på 2015 som min vän Anette skrev ett meddelande på Messenger till mig, där det stod att hon följt mig och mina statusar om smärtan på Facebook. Hon undrade om jag ville prova en sorts näringsdryck som man mår bra av. Min första reaktion var att jag blev arg och tänkte ”Åh, ännu någon som vill tjäna pengar på att man mår dåligt!”, för jag hade ju redan provat det ena och det andra, både dyra hälsokostmedel och husmorstips. Så jag tackade vänligt men bestämt nej! Sedan tog det ett tag innan det kom ett meddelande igen, där det stod att Anette hade kollat och det fanns en person som hade samma diagnos som jag och som hade blivit betydligt bättre av produkterna. Hon hade suttit i rullstol i flera år men den behövde hon inte längre. Jag började då fundera, dels för att det såklart lät väldigt intressant, dels för att den Anette jag kände till var varken en person som var girig eller ville lura människor och dels för att hon tagit reda på saker om min sjukdom och verkade intresserad att på riktigt få hjälpa mig.

Någon vecka senare skulle det bli ett informationsmöte hemma hos Anette, och hon ville bara att jag skulle komma och lyssna. Och hon bad mig komma en stund före alla andra så att jag skulle kunna ta del av vad den andra kvinnan som blivit bättre hade att säga. Hon hade en blogg (EDS-mamman) där hon skrev om sin sjukdom och sina förbättringar. Där kunde man läsa att hon, som varit så dålig att hon varit rullstolsburen och haft hemhjälp i fyra år till följd av sin EDS, kunde springa uppför trapporna!

På bloggen stod också saker som lika gärna kunde vara skrivet av mig; ”en bindvävssjukdom som verkligen hade ”blommat” ut och tagit varenda cell i min kropp i besittning. En genetisk defekt som krampaktigt och målmedvetet kvävde mig och tog min självkänsla, mitt hopp, mina drömmar och mina mål ifrån mig. Bit för bit.” och så ordet acceptans. Ett ord som jag verkligen hade hört mig less på. Hur många gånger hade inte min doktor, min sjukgymnast, min kurator och faktiskt också en del vänner, sagt till mig att ”Du måste hitta en acceptans i det här, först då kan du börja leva igen, med ditt funktionshinder, du måste lära dig leva MED ditt handikapp, inte EMOT det. Först då kan du bli vän med sorgen över vad du ”drabbats” av.”?

Men jag kunde inte acceptera att mitt liv helt plötsligt vänts upp och ner, in och ut och huller om buller. Jag kunde inte acceptera att min kropp helt plötsligt bestämt sig för att stöta bort mig, bli något som jag inte kände mig delaktig i. Det blev liksom som att jag kände mig fången i ett kroppsligt fängelse. Där jag satt på obestämd tid. Och det var väl det så många försökte få mig att inse, att det var något jag skulle lära mig leva med. Livet ut.

Samtidigt som jag blev hoppfull så ville jag inte låta mig luras. Jag tänkte att det också kanske var ett försäljningsknep. Men när jag kom hem efter (den mycket intressanta) informationskvällen så läste jag mer på EDS-mammas blogg, och då såg jag efter när hon hade börjat skriva sin blogg och vad hon hade skrivit om. Hon hade ju börjat skriva långt innan sina erfarenheter av FitLine, om till exempel hur yoga hade varit hennes ”frihet” tidigare. Då kände jag att jag måste prova! Ingenting som KAN hjälpa ska ”gå förbi” mig!

 

KROPPEN SVARAR!

Så jag började med att dricka näringsprodukterna och det så kallade ”optimalsetet” (FitLine Basics, Activize och Restorate). Samtidigt som jag var ivrig att det skulle ske mirakel snabbt så insåg jag ju att om man haft en sjukdom i hela sitt liv, så vore det mycket märkligt om man kunde bli symtomfri på kort tid. Men det tog inte lång tid förrän jag nådde min första drömsömn. Det hade inte hänt sedan graviditeten, för antingen höll värken mig vaken, eller så väckte den mig. Emelinda skämde bort mig och min man med att sova ordentligt på nätterna. Med mera sömn kom också mer energi. Det kom ju inte ”som en blixt”, men när jag reflekterade efter några veckor så hade faktiskt smärtan blivit mindre intensiv. Det som tidigare varit som kalla knivar och mejslar som skar i kroppen blev mer och mer som pinnar – trubbigare och trubbigare. Och de perioder som jag bara kunde ligga under värmefilten blev kortare och kortare.

Jag var glad över det men jag hade faktiskt hoppats på att bli ännu lite bättre. Jag kände som att jag var halvbra hela tiden och jag hade heller aldrig någon riktigt toppendag. Tidigare hade jag någon dag ibland då jag till och med kunde ta en löparrunda i skogen. Och jag fick aldrig den berömda ”flushen” av Activizen, som jag trodde skulle vara som en bekräftelse för att kroppen tog till sig näringen och gjorde mirakel med kroppen. Kanske fungerade inte näringen på mig?

Jag hade bara CSN-lån under den här tiden, så jag kände att de här produkterna tog ganska hårt på ekonomin. När jag sedan bjöd min mamma på en drink av produkterna, och hon fick flush direkt efter den, så hörde jag av mig till Anette och tänkte att jag inte vill ha produkterna mer. Hon hade förstås varit vid min sida hela vägen så hon var beredd på det och frågade då om jag inte ville prova att göra utrensningskuren cellRESET först, ett kostprogram ihop med FitLineprodukterna. Jag testar tänkte jag, även om jag bävade för saltlös mat och inget socker. Men jag har aldrig förr känt sådan motivation som jag gjorde då, så jag provade. Och DÅ hände det verkligen grejer!

Början på första veckan med cellRESET minns jag att jag var FRUKTANSVÄRT trött! Jag hade ibland svårt att ens hålla mig vaken. Andra som gick programmet fick ju ökad energi direkt! Med världens bästa coach Anette(!) höll jag ut. Hon frågade ofta hur jag mådde och gav mig tips, råd och pepp under dessa tunga stunder, så fixade jag det. Tröttheten berodde förmodligen på allt ”skit” och gifter var på väg ut ur kroppen, och då var det ju värt det! När jag var sådär trött så sa hon till mig att ta ”dubbelgroggar” (dubbel dos Activize och Restorate samtidigt). Och när jag blev sötsugen, eller sugen på något annat, så tog jag extra Restorate, och så vidare.

Den första tiden under cellRESET tog jag fortfarande värktabletter och var orolig för att de skulle krocka/jobba emot varandra, men de var fortfarande en nödvändighet på grund av värken. Alltmedan veckan gick och dubbelgroggarna fick komma in lite här och där så behövdes inte värktabletterna lika mycket och ofta längre. Det var en fantastisk känsla!

Jag var Facebook-junkie också. Så jag skrev om mitt tillstånd där och fick då pepp från oväntat håll, bland annat från en vän som jag inte hört av på längre och som låg en vecka före mig i cellRESET-programmet. Hon skrev att det vänder efter några dagar och sen blir det bara bättre och bättre. Och så var det! Helt underbart! Från dag fyra eller fem kände jag att energin kom till mig istället! Helt underbar känsla!

 

2015-10-18 13.35.09
Coach Anette Karlsson Hällblad

 

Vecka två under cellRESET får man äta grönsaker igen, och jösses, så gott har det väl aldrig varit med grönsaker? Smaklökarna hade förmodligen fått en nystart och bara det var en häftig känsla, även om det bara är en liten liten parantes i de effekter som det verkligen gav mig. Nu kunde jag ju börja använda enbart receptfria läkemedel (Ipren och Panodil), men även det blev mer sällan. Jag började kunna gå rakt igen!

 

IDAG

Jag är inte helt smärtfri och det händer att jag har dagar som är mindre bra. Men ojojoj, vilken skillnad det är ändå. Det känns som allting går uppåt och framåt! Nuförtiden blir jag sur när jag måste ta värktabletter, eller de dagar jag måste ta en Citodon, men då påminner jag mig om hur det kunde varit. Jag kommer kanske att bli sämre igen, så är ju sjukdomen. Jag har till exempel märkt att fingrarna blivit lite krumma. Men ändå, vilken skillnad det är på farten i alla fall.

Jag minns att jag sa medan jag fortfarande var skeptisk; ”Om det vore så fantastiskt så borde ju ingen ha några sjukdomar eller ha ont här i världen”. Nu vet jag bättre. Sjukdomar lär alltid finnas kvar men man kan hjälpa kroppen att må så bra som möjligt. Ge den de rätta förutsättningarna. Men då måste man också ge FitLine-produkterna en chans. Motståndare och människor som vill se sig själva som ”offer” kommer nog aldrig att uppleva det, men det är också deras förlust. Det kanske kommer en tid för dem också, då de öppnar sig för att må bra.

Jag fick mitt liv tillbaka med hjälp av FitLine. Nu kan jag gå rakt istället för att vanka som en höggravid anka. 2014 hade jag 17 hela karensdagar. Efter att jag började med FitLine så gick jag 2015, vid tre tillfällen, hem några få timmar tidigare än arbetdagens slut. Jag kan planera saker och bestämma tider med andra. OCH jag kan bära och busa med Emelinda!!!!

JAG ÄR SÅ GLAD OCH TACKSAM! 🙂

 

Har du värk och vill veta mer? Kontakta mig på veronica@teamwellness.life

 

 

Kontakt
Team Wellness Sverige
Storstensvägen 117 (ej besöksadress)
754 71 Uppsala

E-post: info@teamwellness.life

Telefon: +46-(0)18-30 30 40 (bemannad Mån-Fre 09.00-15.00)
© Copyright Team Wellness 2018 Alla rättigheter reserverade.